Reality of Running

Löpning kan vara en fantastisk metafor för livet i övrigt, men löpningen kan även spegla den successiva läkningen eller utvecklingen i övrigt. Jag tänker inte enbart på snabbare kilometer tider eller ökande distanser eller annan data som framgår på löp-klockan. Igår kväll, under mitt egna löppass tänkte jag på saker som ofta faller i glömska när man utvecklar sin löpning, men som även påverkar det övriga livet.

Förmågan att acceptera svackor under ett längre löppass. Vissa gånger finns inte farten där helt enkelt, man får kämpa för att trycka fram ett acceptabelt tempo ur kroppen. Motoriken och rytmen är obefintlig och ibland känner jag att hela kroppen springer olika pass och spretar åt olika håll. Väder, vind och mörker gör sitt bästa för att nöta ner motivationen och ibland springer jag utan motivation.

Ibland gör det ont, tar emot och jag funderar på att stanna vid nästa busshållsplats och hoppa på bussen hem istället. Men jag upptäcker att jag springer förbi busshållsplats efter busshållsplats, att något inom mig vägrar lyssna på alla självbesegrande tankar.

Att inte ge vika för lättja, ursäkter och måttlig smärta och bekvämlighet kan inte mätas på en pulsklocka. Att trycka igenom och förbi, pass efter pass är den största förändringen som jag uppnått genom löpningen. Jag hör fortfarande röster av bekvämlighet dagligen, som tycker att jag ska ta det lugnt istället för att pressa mig, men jag väljer att INTE lyssna helt enkelt.